• Många vittnar om spökerier på Löfstad slott. Foto: Östergötlands museum
  • Per Stålebro, verksamhetsledare på Löfstad slott, i adelsfröken Emilie Pipers sovrum, som är ett av stoppen under slottets spökvandringar. Foto: Tina Andersson

Vandring i spökenas spår

En enbent greve och en adelsfröken sjuk i kräfta. Spökvandringarna på Löfstad slott har varit ett populärt inslag i den pedagogiska verksamheten under många år. Här finns det gott om mystik och spänning för den som vågar.

Vid mörkrets inbrott påbörjas den nervkittlande vandringen mellan slottets våningar, genom salar och förbi mörka prång. Endast det fladdrande ljuset från guidernas lyktor hjälper gruppen att ta sig fram.

– Det är ingen skräckvandring. Vi jobbar med mörkret och den historia som finns här på slottet, säger Per Stålebro, verksamhetsledare på Löfstad slott.

Oförklarliga fenomen

Byggnaden dignar av historier om oförklarliga händelser – en del finns nedtecknade medan andra är hörsägner eller till och med självupplevda av slottets personal, sedan det blev museum på 1940-talet. Per, som är en av dem som håller i vandringarna, har egna erfarenheter av spökerierna.

– Visst händer det saker här. Det är svårt att förklara rationellt vad som händer, men vi kan höra dunsar och besökare menar att de kan känna av energier, men det kan också vara väggar som rör sig eller dörrar som slår, det är en gammal byggnad.

Stort intresse

Spökvandringar hålls både för barn och vuxna och är slottets mest populära vandringar. Platserna fylls snabbt, berättar Per.

Vandringen inleds i slottets källare och går vidare uppför stentrapporna till paradvåningen för att avslutas i rum nummer 13 där den mystiska blodfläcken dröjer sig kvar.

– Personal har försökt få bort den genom åren, men den kommer alltid tillbaka.

Det sägs också att väggarna är målade som de var från allra första början på grund av att spöken rivit ner alla nya tapeter. På samma våning klampar greven Axel Lillie med sitt träben, som han bar efter att ha förlorat sitt eget under 30-åriga kriget.

Bevara berättelserna

Emilie Piper var den sista ägaren som bodde på slottet och även i hennes sovrum händer det saker.

– Kollegor har känt att det luktat starkt av parfym i rummet på morgnarna, innan någon annan ens varit här. Många upplever också en närvaro eller annorlunda känsla i det här rummet, säger han.

Löfstad uppvaktas inte sällan av spirituella medium och liknande som vill förkovra sig i slottsspökena, men det är inget som intresserar.

– Det är roligt att berättelserna finns här och våra vandringar är liksom kryddan på moset, men vårt främsta syfte är att sprida slottets kulturhistoria och det vill vi bevara som det är, säger Per.