• Till vardags arbetar Jessica med arbetsmarknadsfrågor på LO-distriktet i Mellansverige. Foto: Max Elofsson
  • 2015 gjorde Jessica och sambon Marcus en film om tiggaren Mariyans liv. De följe bland annat med honom hem till Bulgarien för ett återbesök i hans gamla hus. Foto: Max Elofsson
  • Jessica är uppväxt i Söderköping men bor numera i Norrköping. Två städer som hon gillar mycket. Foto: Max Elofsson

Träning och medmänsklighet är Jessicas ledord

Jessica Svensson är kvinnan som alltid har haft ett stort rättspatos och stor medkänsla för andra människor. Hon arbetar med arbetsmarknadsfrågor på LO-distriktet i Mellansverige. Förra året begavs sig Jessica och hennes sambo, Marcus, ut på en omvälvande resa där de följde med en tiggare till sitt hemland Bulgarien.

Bördig från Söderköping men har bott i Norrköping sedan 2004. Tillsammans med Marcus lever Jessica Svensson livet som förälder, kollega och försöker hjälpa andra genom föreningen Good News of Norrköping, GNN. Men även att träna är en stor del av hennes liv.

– Jag ägnar mig åt träning, springer gärna hinderbanor och liknande och det tycker jag är väldigt roligt, säger hon.

Just nu bor hon och Marcus i en lägenhet mitt i Norrköping. Båda har varsitt barn sedan tidigare förhållanden, Albin, 14 och Matilda, 16. Framtidsdrömmen lyder att bo i ett hus ute på landet och kunna bli självförsörjande med egen odling.

Stort människovärde

I dag är hon 37 år och sedan fyra år tillbaka arbetar hon på LO-distriktet i Mellansvarige med frågor som rör arbetsmarknaden. Ett jobb som Jessica gillar väldigt mycket och som hon beskriver som en enormt spännande utmaning.

Jessica har i princip hela sitt liv sett ett stort människovärde i alla. Att inte göra skillnad mellan olika personer. När hon går tillbaka och ser uppsatser från grundskoletiden så ser hon att de värderingarna var med henne redan då, vilket hon nu i efterhand känner en stolthet i. Senare skulle hon och Marcus engagera sig allt mer i att hjälpa ensamkommande flyktingar.

Gjorde vad de kunde

Det började med att de gjorde ett event på Facebook att de skulle bjuda på bullar i Hörsalsparken på kanelbullens dag 2012. Det var i tider då många flyktingar, främst från Syrien började komma till Norrköping, så eventet handlade också om att allmänheten kunde komma och äta en kanelbulle, skriva "hej och välkommen till Norrköping" på en stor skylt samt även lämna lite kläder till de som tvingats fly sitt hemland.

– Jag och min sambo har alltid haft samma inställning till att hjälpa andra människor, men med barn, läxor och jobb så har vi inte så mycket tid. Så vi gjorde vad vi kunde, säger hon.

Eventet blev väldigt välbesökt, personer hade tagit sig tiden att baka ännu mera bullar, rensat garderoben på varma kläder inför vintern och till slut satt de med 20 svarta sopsäckar i vardagsrummet fyllda med kläder och saker. De hörde av sig till kommunen och en del andra organisationer men ingen hade möjlighet att ta emot kläderna.

Tanken slog dem då att det borde finnas en filial där man kan lämna kläder samt leksaker som man inte behöver och vem som helst kan hämta vad de behöver. Då startade de Förrådet som de nu administrerar över. Förrådet hjälper alla som har ett behov oavsett anledning. Förra vintern samverkade dem en del med härbärget för EU-migranter. De började fundera väldigt mycket på varför lämnar man sitt land och kommer hit för att tigga? Hur illa har man det för att tycka det här är bättre?

Följde med Mariyan

Varken Marcus eller Jessica har några förkunskaper inom film, men de valde ändå att ta sig an ett projekt att filma och följa en tiggare i denne liv. Resultatet blev en dokumentärfilm om Mariyan Ivanov och hans resa tillbaka till hans hemland Bulgarien.

Till en början filmades mest samtal hemma hos dem i Norrköping med Mariyan. Men under tre dagar i april 2015 åkte de alla till Bulgarien för att besöka hans hem som han har lämnat. Innan hade de fått vissa upplysningar om hur det såg ut, men så illa som det var hade Jessica aldrig kunnat föreställa sig.

– Jag tänkte att det ändå var ett hus, kanske inte med svenska mått mätt men ändå ett hus som vi skulle sova i. När vi kom fram bröt jag fullständigt ihop och skämdes över att jag inte hade fattat innan hur illa det var, säger Jessica Svensson.

Fallfärdigt

Hon vittnar om rucklet som han hade som hus innan han flydde till Sverige. Ett litet hus med två rum på sammanlagt 20-30 kvadratmeter, halva golvytan är jordstampat golv och andra halvan är vanligt golv. Varken toalett eller kök fanns i huset. Ett stort hål i väggen gör att det blir väldigt kallt om nätterna, och låset på dörren är inte mer än ett hänglås.

Två årslöner hade Mariyan och hans mamma lagt på att få tillgång till det här huset som hade ansetts som fallfärdigt om det hade varit i Sverige. Husets värms upp med ved och när den är slut kunde det hända att Mariyan blev tvungen att elda textilier för att hålla sig varm. Att låsa huset kan anses som värdelöst, men där förvarar han det enda som han äger och värdesätter, en påse med fotografier på sin mor och sig själv när han var liten. Varje gång han har varit iväg hoppas han att ingen har stulit dem.

Efter att ha sett allt detta elände har Jessica fått svar på frågan, om det verkligen är bättre att komma hit och tigga. Att det förmodligen är så, på ett väldigt komplex sätt.

– För mig är det så otänkbart att man kan göra skillnad på människor. Det är så långt bort från hur jag ser på människor överlag. Det spelar ingen roll vem du är, vart du kommer ifrån eller vart du är född, alla är alltid människor med samma värde, säger Jessica Svensson.

Filmen premiärvisades på Cnema i Norrköping så fort den var klar, vilket blev väldigt känslosamt för Mariyan som var på plats.

– Jag är stolt över att vi gjorde filmen. En film som nu också har blivit ett redskap på våra föreläsningar, att diskutera människovärde, att se människan från ett annat perspektiv än vad som slår oss vid första anblicken, säger Jessica Svensson.

Jessica Svensson

Ålder: 37

Bor: I Norrköping

Kommer ifrån: Söderköping

Intressen: Träning