Novembersol och mörkermoln

Gudrids ord

’M ALIVE!”, SNARARE VRÅLAR än sjunger kvinnan på radion så det skär i öronen. Jag stänger av apparten och går ut med min kaffekopp. Tystnad. Bara löven som rasslar när de i färgrika skurar förenas med sina vänner på marken. Ögonen faller på ett litet lindlöv som dansar några decimeter över marken. Det synes som det flyger där, av egen kraft. Det är säkert en spindelväv som fångat det, och gjort att resan från grenen till jorden fått ett kort avbrott. Men just nu väljer jag att tro att det är livskraften i det där lilla tunna bladet som gör att det ännu inte är dags att landa.

ÖGAT SER LÅNGT PÅ HÖSTEN. Friheten landar i själen. Det får en att liksom resonera inåt, i lugnare banor.  Men ibland kommer också mörkermolen rullande uppifrån kullen. Fastän novembersolens intensiva strålar just nu tränger igenom de kala grenarna och bländar mig, gör de osynliga molnen sig påminda. Det händer när jag sprungit ifrån stillheten. Kanske varit för roligt intensiv en tid. Tappat fokus. Då slår pendeln tillbaka. Och det är väntat. Ingen har gjort mig illa, inget ont har inträffat. Det är bara så dags. Att fundera, göra periodbokslut. Och då behövs både novembersol och mörkermoln. Och ett litet löv som klamrar sig fast i en spindels sköra tråd. Som vägrar släppa taget.

MÖRKERMOLNEN BÄR INTE på ångest eller svårmod. Bara detta stillsamma vemod.  Om inte vemodet kom till mig med jämna mellanrum, var skulle jag då hitta allvarsorden eller kunna skriva lyriken med de finstilta känslorna? Hur skulle jag stanna upp och se livet i naturen gå till vila och känna lycka över att få vara nära? Enkel och oansenlig vardagslycka i en betraktares inre. Inget att vråla ut. Men stort ändå. När jag betraktar min lite slitna och trötta trädgård påminns jag om att jag alltid känt en samhörighet med det slitna. En nött möbel, ett fårat ansikte, en hand med spår av årens slit. Och till hösten. Det är vackert, bär spår av liv och har en historia att berätta. 

JAG TÄNKER PÅ MINNESSTUNDEN vid Alla Helgon den gångna helgen. På det vackra i att i gemenskap låta saknaden ta plats. Att visa sin egen och se någon annans. Och det slog mig, att jag för varje dag som går, kommer allt längre bort från de smärtsamma avskeden av kära som lämnat. Men också allt närmare de som väntar. Samtidigt ser jag de sköra stegen i kyrkans gång från de som alldeles nyligen tagit avsked. Där sorgen är glasklart nära. Den sorg som inte sällan skrämmer oss, och skrämmer bort. Kanske för att den påminner om smärtan, eller om vetskapen att vi aldrig kommer undan den. Men just i kyrkorummat i Alla Helgon öppnar närheten dörren till en gemenskap som inte kräver något av oss. Som ger värme. Ögonen som möts berättar om förståelse och förtröstan. Där kan vi inte undvika mötena. Inte korsa gatan för att efteråt känna skamsenhet över att vi valde att se åt ett annat håll. Rädda och med fastfrusna ord. 

VISST ÄR DET KONSTIGT hur lätt vi har att skygga, vika undan? Den människa som ligger på sitt yttersta önskar av hela sitt hjärta att de som blir kvar får känna tröst och närhet. Inte att de blir vända ryggen till. Väljs bort, för att vi tror att vi måste bli några andra när vi möter sorgen. Tror att det inte räcker med de enkla, vardagsnära mötena. Ändå är det just dessa som på sikt får sorgen att sjunka undan och bli en del av det liv som vi lever. 

SISTA KLUNKEN KAFFE har redan svalnat. Men om jag blundar känner jag solens värme mot kinden.  Det är först svårt att se när jag öppnar ögonen igen. Så tittar jag bort mot den plats där lövet fladdrade så ivrigt. Det är borta. Mörkermoln och novembersol. Frihet i själen kryddat med lagom mycket vemod. Inte läge att direkt vråla ”I’m alive!”. Men ändå helt rätt att lågmält och med glädje viska ”Jag lever”. Och det är med lite mera varsamma tag som jag låter räfsan samla ihop den hög med löv, där ett litet lindlöv nyss släppt taget och gått till vila. 

 

Gudrid Hansen