• I butiken har han många dragspel, bland annat detta av äldre modell.
  • Furajan är en slags slovakisk herdeflöjt som Hans Anderson köpt i Tyskland.
  • I över 50 år har Hans Anderson varit musikhandlare och under åren har många instrument passerat hans dörrar.
  • Instrument från Japan, Kina och Argentina pryder fönstret i källarlokalen.
  • På Levinväggen vid butikens entré hänger många vackra stränginstrument.
  • I unga år tog Hans Anderson fiollektioner av Kimstad-Kalle.
  • Just nu håller Hans Anderson på att laga en cittra, fast inte just detta exemplar.

Levande musikhistoria på Nygatan

För ungefär 50 år sedan startade Hans Anderson en verksamhet som skulle komma att finnas kvar långt efter att jämnåriga vänner har gått i pension. Nästa år fyller han 80 år och har fortfarande öppet varje vardag i butiken på Nygatan.

Genom åren har han varit igenom många lokaler men har haft sin verksamhet på Nygatan sedan 13 år tillbaka. Från början höll han till vid Ljuratorget. Att fråga honom vilka instrument han spelar är en omöjlig fråga, det är nästan bättre att fråga tvärtom, vilka instrument han inte spelar.

– Jag brukar säga att jag kan demonstrera på de flesta instrument, men jag kan inte spela på alla, säger han blygsamt under rundvisningen av den stora instrumentsamling som tar plats i den fullproppade butikslokalen. Hans huvudinstrument är gitarr, kontrabas och orgel.

Trummade på bykkaret

Musikintresset väcktes tidigt hos den nu 80-åriga musikern och kanske var det bykkaret som lade grunden för hans framtida musicerande.

– Jag tog två pinnar och började trumma på ett bykkar, eller tunna kanske jag ska säga så att man förstår idag, då var jag fem eller sex år gammal. När jag var något år äldre kom jag i kontakt med min pappas mandolin. Han skulle spela en låt och lyckades inte lista ut hur den skulle gå. När jag plockade ut melodin åt honom vet jag inte om han blev glad eller arg.

Bodde i kyrka

Som liten bodde familjen i Lindö och eftersom Hans Andersons mamma arbetade som kyrkovaktmästare fick de bo inne i kyrkan. Trots tillgången till kyrkorgeln började han aldrig spela orgel.

– Jag tog lektioner i fiol. Kimstad-Kalle bodde då också i Lindö och han lärde mig att spela. Han spelade fourstring men det fick jag aldrig prova, säger han.

Gitarrpedagog

Med hans naturliga fallenhet för musik passade utbildningsvalet utmärkt.

– Jag gick utbildning för att bli gitarrpedagog på SMI i Stockholm och arbetade som pianostämmare i Stockholm innan jag kom tillbaka till Norrköping 1959, berättar han.

Den stora samlingen av instrument har vuxit under hela livet och Hans Anderson minns tillbaka hur de första instrumenten tog sin plats i den stora skaran.

– Jag brukade spela på Stora hotellet i Norrköping och en gång var det ett gäng sjömän som var där för att lyssna. Jag följde med dem till deras båt och där visade de upp en tolvsträngad mandolin. Jag stämde instrumentet och spelade för dem, när jag skulle gå fick jag ta med mandolinen hem. Mitt andra instrument kom jag över under en resa till Tyskland. Instrumentet trodde jag var en afrikansk fiol, trettio år senare kom jag på att den var kinesisk.

Lokala pianon

Trots att det finns stolthet i att ha samlat på sig så många instrument har Hans Anderson börjat sälja av delar utav samlingen. Just nu pågår en dialog med föreningen Gamla Norrköping om att de eventuellt ska ta över hans Sätherberg-piano som är tillverkat under 1860-talet.

– Tidigare fanns även pianofabriken Gustafsson & Ljungqvist här i Norrköping, när de la ner sin verksamhet på 1930-talet hade de tillverkat 8 000 pianon. Vid samma tidpunkt hade Yahama tillverkat 10 000 pianon, nu är de uppe i fem miljoner. Tänk om det hade varit tvärtom, fantiserar han och ler finurligt.

Bytte bort blazern

Att Hans Anderson har många fantastiska historier att förtälja råder det knappast något tvivel om. Historien om bandouran och blazern är en av många pusselbitar från hans långa musikkarriär.

– För tjugo år sedan när jag sjöng i Folkungakören var vi ute på en resa till Ryssland, det var innan muren föll. Under resan hittade jag en ukrainsk bandoura som jag ville ha. Ägaren ville bara sälja instrumentet tillsammans med tre andra och jag som inte hade så mycket pengar hade inte råd. Då provade jag att försöka byta in min nyköpta blazer mot bandourorna och det gick bra. Ofta kommer folk in till min butik och vill köpa instrument genom att byta till sig dem, men då brukar de ha med sig ett annat instrument i utbyte.