I tvåan och treans spår

Första gången jag kom till Norrköping var det jag lade märke till spårvagnarna. Apelsinfärgade rullade de fram och tillbaka längs Drottninggatan och gav ifrån sig sitt säregna plingande. Jag tror inte att norrköpingsborna vars liv är sammanflätade med spåren, reagerar över vilken unikt inslag spårvagnen utgör i stadsmiljön.

Spårvägen har funnits i Norrköping sedan 1904. När i stort sett alla andra städer valde bort spårvägen valde Norrköping att ha kvar sin. Idag är det bara norrköpingsborna och göteborgarna som kan hoppa på spårvagnen för att ta sig till jobbet.

Lite som Paris

Min första spårvagnstur gick längs med Drottninggatan. Jag hängde i fönstret när vi for över Motala ström och imponerades av vattnet och vad jag tyckte var en pampig allé. Lite som Paris, varför hade jag inte varit i den här stan innan? Jag såg stadshuset, ett kebab- och falaffelställe som jag gjorde en mental anteckning om att jag måste äta på senare, och en rosa kyrka. Speciell färg, tänkte jag, är det verkligen en kyrka? Senare fick jag reda på att det faktiskt varit en kyrka, men att den gick under namnet Hörsalen.

När textremsan i spårvagnen förkunnade att vi började närma oss Söder tull plingade jag och ställde mig upp. Spårvagnen saktade in och jag gick fram till dörrarna. Vagnen stannade, men dörrarna öppnades inte. Sekunderna gick och jag började oroligt se mig omkring. Skulle ingen annan av här?

– Öhh, du tryck på knappen hörru, sa en tonårskille som satt på ett säte nära mig.

Jag stod kvar.

– Va?, sa jag och fortsatte vänta på att dörrarna skulle öppnas.

Allt fler ansikten vändes mot mig som stod upp i gången.

– Ska du av får du väl trycka på knappen, eller? sa killen.

Då såg jag den runda knappen. Därifrån jag kom smällde dörrarna upp så fort man kom till hållplatsen. Jag skulle precis trycka när vagnen började rulla igen.

Tonårskillen tittade på mig och ryckte på axlarna. Vi rullade vidare och jag stirrade när Stadsbiblioteket, dit jag skulle, passerade.

Vid hållplats senare var jag snabb på den lilla runda knappen och kom äntligen av.

Med ett glatt plingande fortsatte vagnen. Själv vände jag och började traska tillbaka längs med spåret. Första spårvagnsturen bjöd på mer sightseeing än jag bett om.

Therese Ekstrand

Therese.ekstrand@norrkopingsmagazinet.se