• Gott ledarskap har gjort att många gamla ungdomar nu återkommer med sina barn till Nenne Carlsons verksamhet. Foto: Kajsa Nilsson
  • Gott ledarskap har gjort att många gamla ungdomar nu återkommer med sina barn till Nenne Carlsons verksamhet. Foto: Kajsa Nilsson

Hjärta för ungdomar i Klockaretorpet

Kyrkan har en central roll i samhället och inte minst i Klockaretorpet där Nenne Carlson är anställd församlingspedagog sedan snart 35 år tillbaka. Området är tätt befolkat av barnfamiljer och Nenne har fått lära känna många ungdomar under åren. I december fick han motta kommunens 5 i 12-pris för sitt goda arbete med unga.

När Nenne kom till Klockaretorpet var det alldeles nybyggt. Sedan dess har det vuxit rent geografiskt och framför allt ändrat karaktär i centrum. När Klockaregården invigdes i november 1980 fanns där bara en Konsumbutik förutom kyrkan i Klockaretorpets centrum. Efter det kom distriktssjuksköterska, dagcentral, folktandvård och kvarterspolis. Alla resurser är borta nu och den stora byggnaden som de huserade i står tom. Han kallar det för Spökhuset. I Klockaretorpet i Samverkan (KIS), organisationen där Nenne Carlson är tillförordnad ordförande, arbetar man för att göra om spökhuset till föreningshus. Viktigast för honom är trots allt ungdomsverksamheten i kyrkan.

– Min uppväxt är inom kyrkan. Efter vapenfri tjänst i Västerås läste jag till fritidsledare och så jobbade jag på en fritidsgård inom kommunen. Sedan byggdes det här huset som invigdes den 1 november 1980. Då var jag med, jag längtade tillbaka till kyrkan. I dag är jag den enda som jobbar kvar sedan invigningen, berättar han när vi ses på hans arbetsplats i Klockaregården.

Så småningom flyttade också hela familjen Carlson till ett radhus i Klockaretorpet, Nenne och hans fru bor där än. Alla tre sönerna bor kvar i stan och en av dem har liksom sin far tagit anställning som församlingspedagog. Nu är Nenne Carlson dessutom farfar.

– Det är fantastiskt. Jag blev pappa när jag var 23 år och farfar när jag var 46 år. Jag kan knappt förstå att jag fyller 59 i maj, men med så gamla barn som jag har kan jag inte vara så mycket yngre, säger han och skrattar. Jag känner mig lyckligt lottad över att mina barn har jobb och att det fungerar för dem. Folk säger att det är livets efterrätt att få barnbarn. Jag håller med, det är verkligen fantastiskt roligt.

Medmänniska i samhället

När sönerna var små blev det många långa arbetsveckor, vilket han ångrar nu i efterhand. Det var kutym inom kyrkan att jobba mycket, arbetstiderna var inte reglerade på det sätt som de är nu. Situationen gav inte mycket utrymme för egna intressen mer än jobb och familj. På senare år har han dock upptäckt nöjet i att gå på sport. Det har han också integrerat i sitt jobb inom Svenska kyrkan med bland annat ett utvecklat samarbete med IFK Norrköping.

– Vid sportsliga evenemang står vi inte och predikar. Vi är medmänniskor och arrangerar tävlingar, grillar hamburgare och hälsar folk välkomna till familjeläktaren. Vi har väldigt bra samverkan med dem. Samma sak gäller Dolphins, där har vi utvecklat ett nytt koncept med en konfirmandgrupp i Stadium Arena för ungdomar som spelar så mycket basket att de inte hinner gå på vanlig konfirmation.

Samarbetet med Dolphins var lyckat och nu har förfrågningar om specialanpassad idrottskonfirmation inkommit från andra sportklubbar i staden.

– Det är viktigt att vara där ungdomar är. Min dröm är att ha LAN-konfirmander, för då når man ännu fler som bara sitter hemma och sitter vid datorn. Jag har inte riktigt fått ihop det än men jag tror att det är ett bra sätt att nå grabbar på. Var jag än arbetar är relationerna de viktigaste. Oavsett om det är i KIS, med IFK eller i kyrkan.

Åldrarna möts

Ända från början har ansvar för barn- och ungdomsverksamheten varit viktig i yrkesrollen. Att han har gjort ett bra arbete råder det knappast tvivel om. Det goda ledarskapet tillsammans med mängden barn i området gör att det alltid är gott om deltagare i grupperna. Många av de gamla ungdomsgruppsdeltagarna arbetar i dag med människor. Att ha lyckats påverka dem att ta det beslutet känns gott för församlingspedagogen. Varje vecka hålls kvällsaktiviteter anpassade för de olika åldrarna och på sportlovet åker alla till fjällen tillsammans.

– Jag tycker att det är roligt att ungdomsgrupperna är så breda att vi har deltagare i åldrarna 14-30 år. Det finns inte många ställen där man träffas över de åldrarna, säger han och berättar att det på tältlägren om somrarna är ännu större bredd. I somras var den yngsta lägerdeltagaren tre månader gammal, den äldsta var 65 år.

– Många av mina gamla deltagare återkommer till verksamheten med sina egna barn. De trivdes bra och nu vill de ge sina barn samma upplevelse.

Svårt att tacka

I december fick Nenne Carlson ta emot kommunens 5 i 12-pris för sitt arbete med ungdomar i Klockaretorpet.

– Jag känner mig hedrad. Jag fick det för det arbete jag gjort här för barn och ungdomar i Svenska kyrkan men också för mitt arbete i KIS. Jag arbetar mångkulturellt och med demokratifrågor och har alltid tänkt på mänskliga rättigheter och alla människors lika värde oavsett tro och nationalitet, förklarar han.

Trots att han är medveten om hur viktigt hans arbete är har han svårt att ta emot beröm.

– Jag har alltid jobbat mycket och har svårt att ta emot tack. Men jag började gråta när jag såg alla ”gillningar” på Facebook och läste alla fina ord från mina gamla ungdomar som berättade vad jag har betytt i deras liv. De skrev att jag var rätt person att få priset och att de tycker att jag har ett gott hjärta. Det är ett erkännande för det arbete som jag har lagt ner. Jag känner mig verkligen ärad, säger han.

Dagarna som församlingspedagog är aldrig likadana. Nya möten och nya intryck fyller hans tid. Det bästa med jobbet är att se människor utvecklas och blomstra.

– Mitt hjärta har alltid slagit för de människor som är ganska gråa och som inte syns så mycket. Det tar lång tid innan man hittar vem i gruppen det är. I skolan har man ofta en diagnos och vet hur bilden ser ut. Här vet vi inte, så vi får ha ögon och öron öppna för att hitta vem det är. Det är väldigt roligt att se människor som tidigare har varit väldigt tysta, blomma ut. Det är nog det som gör att jag orkar. Det är fantastiskt när jag ser ljuset tändas i deras ögon. Att få ha kul är jätteviktigt, understryker han.

Kajsa Nilsson

kajsa.nilsson@ norrkopingsmagazinet.se

FAKTA Lennart ”Nenne” Carlson

Ålder: 58 år

Familj: Frun Lena, tre utflugna söner, tre barnbarn.

Bor: I radhus i Klockaretorpet sedan 1992.

Gör: Församlingspedagog på Klockaregården, ordförande i KIS – Klockaretorpet i samverkan.

Drivkraft: Min kristna tro, musiken och att se att människor växer.

Intressen: Familjen, gå på sport, lyssna på musik (mycket gitarrister och melodiska band), se film och att fotografera.