• leif.e.boman och Martin Boman mönstrar varandra inför den gemensamma utställningen på Skådebanan i Linköping. Foto: Anders Lindkvist.

Far och son ställer ut

Platsen som leif.e.boman och Martin Boman valt är Skådebanans galleri i Linköping. Det är den tredje utställningen som far och son gör tillsammans. Först i Skäggetorp, sedan på Passagen och nu här på Skådebanan.

Martin följde med sin pappa redan som liten på hans exkursioner till soptippen. De hittade alltid något, som kunde bli utgångspunkten för ett konstnärligt arbete.

– Det är viktigt att uppöva sin känslighet för vad man ser, en spricka, en rostblomma, något som väcker genklang och kan bli början på en dialog, säger leif.e.boman

"Fritt tänk"

Martin Boman vill inte beskriva sina tavlor, än mindre ge dem namn, han nöjer sig med att kalla dem "Fritt tänk". Däremot är han utförlig när han beskriver de olika lacker och bindmedel han använt när han skapat sina verk. Jag fastnar omedelbart för två av dem. Ett som jag tolkar som en fasad i gult och med ett till synes oavsiktligt mönster av sprickor. Ett annat uppfattar jag som ett fönster, sett inifrån. Ett tjockt beigeaktigt ljus fyller rummet och suddar ut konturerna.

Gemensamt verk

Jag hittar den förtätade stämningen i målningen Atlas, som leif.e.boman målade för 30 år sedan. Den har tagit plats mellan Martin Bomans två askpelare. Jag hittar den också i grundstenen från gamla ALKA, med koordinaterna från den gamla platsen ingraverade. Och framför allt, i det verk som porträtterar tre av de 126 unga män som hittades i en massgrav i Bosnien-Hercegovina. Sanden under dem är insamlad i närheten av var graven upptäcktes. På utsnittet av en mur ovanför dem, är två rader med arabiska bokstäver inristade. Det är den texten i översättning, som jag bäst tycker beskriver utställningen. Där står: De hör när jag lyssnar.