• Graham Francis i en av konferenslokalerna på Arbetets Museum. Foto: Max Elofsson
  • Utanför arbetsplatsen som han har sedan slutet av juli. Foto: Max Elofsson

Engelsmannen som blev kvar

Han är dansläraren som kom till Sverige för en kurs under några veckor. Men han blev kvar tack vare kärleken. Graham Francis hamnade till slut i Norrköping och tog över dansskolan och numera jobbar han på Arbetets Museum som konferensvärd.

1985 är året då engelsmannen Graham Francis för första gången besökte Sverige. Då som 20-åring med syftet att undervisa dans i Stockholmsförorten Täby. Men efter bara tre dagar i Sverige träffade han sin stora kärlek. Graham stannade i Täby och 1992 kom han i kontakt med dansskolan i Norrköping. Det blev mycket pendlande till Östergötland för att undervisa och till slut insåg han att han är mer i Norrköping än Stockholm.

– Det var då vi bestämde oss för att flytta hit. Jag hade mer kläder här i Norrköping och kom till insikt att det är nog lika bra att flytta, säger Graham Francis.

När de bodde i Täby hade han en stor vana av att pendla i jobbet. Som dansinstruktör kunde han befinna sig i fem olika städer fem dagar i veckan, bland annat Gävle, Stockholm och Norrköping. Han märkte själv också att det succesivt blev mer och mer jobb här, så från att han hade skaffat sig en övernattningslägenhet, tills att de verkligen flyttade till Norrköping, tog det nästan tre år.

Hans sambo jobbar på sjukhuset i Linköping och får pendla mellan städerna. En distans som Graham i sammanhanget tycker är kort och drar paralleller till att 40 minuter i bil är något som varenda Stockholmare är van vid.

När Graham var yngre var han tävlingsdansare och närde senare en dröm om att bli danslärare. Han jobbade senare säsongsvis på Norrköpings dansskola från september till maj med dansen och under sommaren på krogen. Allt ifrån servering till baren. Hans sista kontakt som anställd inom branschen var på Gamla Bryggeriet samt Grand Hotell, där han fick bland annat ta hand om gästerna under konferenser. Hans erfarenhet av service gjorde att han hade lätt för det och tyckte att det var ett väldigt roligt yrke.

Så sent som i slutet av juli i år började han nytt jobb som konferensvärd på Arbetets Museum i Norrköping. Jobbet innebär att han ser till att allt kring konferenserna fungerar, teknik finns på plats och tar hänsyn till konferensdeltagarnas önskemål. Han beskriver det som ett väldigt fritt arbete och det är tight konkurrens om konferensverksamheten i stan. Därför är det bra att de kan erbjuda konferens, restaurang, café och museum i ett och samma hus.

– Att jobba här är helt fantastiskt! Alla är verkligen som en stor familj. Alla hälsar på alla och det finns inget "dom" eller "oss" i huset, säger han.

I dag tycker Graham Francis att det är skönt att slippa krogbranschen. Dessutom säger han att han aldrig hade tid att göra någonting på sin fritid. I dag jobbar han vanlig dagtid, vilket han uppskattar mycket. Nu finns möjligheten att kunna ringa en vän och ta en kaffe på kvällen. 2010 lämnade han dansskolan och dansen är ett tomrum i hans liv som han än så länge inte har fyllt med något annat.

Graham Francis är 51 år och kommer ifrån staden Stevenage strax norr om London i England. En stad som invånarmässigt är ungefär lika stor som Norrköping, men mycket mindre till ytan. Även om han har invandrat till Sverige så tycker han själv att han aldrig har blivit bemött som en invandrare.

– Jag har aldrig känt mig som en invandrare. Som engelsman blir man accepterad direkt och alla vill prata med mig på krogen efter några öl. Och då tror många att dem kan prata engelska, men då berättar jag för dem att det också går bra på svenska, säger Graham.

Han berättar om ett helt annat klimat som rådde i Sverige när han först kom hit 1985. Hur han kunde gå genom Stockholms innerstad och aldrig se en mörkhyad person. I dag är det annorlunda och Graham kan känna en viss tacksamhet att som invandrande engelsman inte bli bemött på samma sätt som vissa mörkhyade invandrare blir.

– Det är fantastiskt hur kulturer blandas i dag. Jag tycker det är så synd att människor blir bedömda efter hudfärg innan de har öppnat munnen, säger han.

Om framtiden säger Graham Francis att han inte har så många mål i livet. Att det mesta han har velat göra har han hunnit med. Men att resa hem och besöka sina syskon i England är något som han prioriterar. Åtminstone en gång om året reser han och Anne till Stevenage och hälsar på. Dock så har han fått vänja sig vid att syskonen allt oftare föredrar att komma till Norrköping och hälsa på dem.

– Då är det dem som är lediga och jag jobbar, haha. Och dem älskar staden och tycker det är väldigt fint här och jag har inget heller emot att dem vill komma hit, säger han.

Graham Francis

Ålder: 51

Familj: Sambo, Hunden Simon & Katten Tess

Bor: Centrala Norrköping

Jobbar: Konferensvärd på Arbetets Museum